Dansnotation
Författare Jens Cameron

Det finns olika metoder att bevara danser, både för egen del för att minnas dem och för att dokumentera danserna mer officiellt. Att filma danserna är ett uppenbart sätt som man använder mycket idag. Tidigare beskrev man danserna på papper antingen som mer eller mindre strukturerad text eller genom någon form av grafisk notation.

Video är bra, bland annat för att det är en mycket noggrann dokumentation av hur en viss dans har dansats vid ett tillfälle. Man kan också enkelt se många saker som är svåra att beskriva (en bild säger mer än tusen ord). En videoinspelning har dock en del begränsningar som gör att den kan behöva kompletteras med en dansbeskrivning i någon form:

• Beskrivningen kan ge en tolkning av dansen, t ex vad som är grundsteg, vad som är allmänna figurer och vad som är improvisation.
• Beskrivningen innehåller detaljer som är svåra att se, t ex vilken fot (eller del av foten) man har vikten på, om uppställningen är kedja, linje eller halvcirkel
• Beskrivningen kan läsas i vilket tempo man önskar. På så sätt kan man ofta utföra en figur redan första gången man läser beskrivningen medan man måste titta många gånger på en videofilm innan man har uppfattat detaljerna i figuren.
• Beskrivningen innehåller meta-information, t ex vem som lärt ut dansen och när, var den kommer ifrån ursprungligen (region, folkslag, tidsepok, upptecknare), musik, rop och sång (texter), dansens namn och betydelse, t ex i vilket sammanhang dansen har dansats etc etc.

Bäst är en kombination av både videoinspelning och dansuppteckning.

Det finns flera sätt att teckna ner danser. Man kan skriva danserna som ren text, men om man vill göra en noggrann beskrivning blir en sådan textbeskrivning omfattande och ofta saknas både överblick och detaljer. Bättre är att använda ett grafiskt notationssystem. Det finns (minst) två notationssystem som används allmänt för uppteckning av folkdanser: Romanotation och Labanotation.

Romanotation

Detta system utvecklades av Theodor Vasilescu och Sever Tita i Rumänien kring 1969 för att teckna ner rumänska folkdanser. Detta system är det jag oftast ser i balkandans-sammanhang och det används av både amatörer och professionella. Systemet påminner mycket om notskrift och man får med mycket enkla medel (dvs få symboler) ner både rytmik, steg och rörelseriktningar i en dans. Inom Balkanfötter har vi haft introduktionskurser i Romanotation vid ett flertal tillfällen, senast hade vi tre tillfällen höstterminen 2005.

Systemet finns ursprungligen beskrivet i "Folclor coregrafic Românesc" av Vasilescu och Tita. Boken är på rumänska vilket begränsar tillgängligheten, men det finns en översättning av notationssystemet här. Dansbeskrivningarna från boken finns inte på webbsidan.

Labanotation

Utvecklades av koreografen Rudolf Laban. Systemet publicerades 1928 och har framför allt används inom professionell koreografi och dansnotation bland annat inom baletten. I folkdanssammanhang finns en stor mängd uppteckningar av ungersk folkdans beskrivna i Labanotation men även en del ring- och kedjedanser. Systemet bygger på att man placerar ut symboler (boxar) på en tidsaxel där boxarnas placering tvärs tidsaxeln anger om det är fråga om kroppsvikt eller gester med armar, ben och kropp. Boxarna kan sedan annoteras med olika symboler som förtydligar t ex energi (hur hårt man klappar i händerna) eller läge. En bra introduktion finns här. Det finns också en artikel i Wikipedia med diverse intressanta länkar om labanotation.